Om Himlaspelet

Ibland bär det av rent bort i tok, vägarna blir till synes vanskliga att trava på och i vägskälen lurar Gammel Jerk med fagra löften om häftiga skor. Var på din vakt, varnar profeterna och ger goda råd, inte bara till Mats utan även till oss nutida vandrare. Mats Ersson vill ställa Gud till svars för att hans Marit blivit oskyldigt dömd för häxeri. Vår Herre är bekymrad över vår tillvaro i de jordiska länderna. Vår uppförandekod får inte godkänt.

Det är vad Himlaspelet handlar om. Rune Lindströms klassiska spel om ”Den väg som till Himla bär” är kanske Sveriges äldsta spel som fortfarande uppförs. Det skrevs 1941 under brinnande världskrig. 

Det är ett spel som vill berätta om dalfolkets enkla tro utifrån Mats Erssons livsväg. Vi får följa den när han mister sin käresta Marit som döms till döden, och han vill gå till Himlens hus för att kräva en rättvis dom av Vår Herre.

Spelets budskap är viktigt. Vi bränner inga häxor idag i Sverige men i krigets Syrien och andra konflikthärdar utsätts inte minst kvinnor och flickor för brutala kränkningar. Frågor om utanförskap, våld, främlingsfientlighet, gott och ont är lika aktuella idag som 1941.

Rune Lindströms företal till Himlaspelet

En gammal leksandskarl tänkte i stillsamhet på sin hädanfärd och sade:  – Ä blir föll te gå te nå` långväga budar (fäbodar).

Dessa ord kunna aldrig gå bort ur mitt minne. De förde mig ned djupt i den jord där leksandsfolkets kynne har sina rötter, till den kärna av enkel bondeid som träder i dagen i manligt tysta hjältedåd. Och jag tog till min uppgift att i bygdens egna färger utmåla den livssyn, som blivit mig själv till styrka, glädje och hjälp. 


I vårt folks heroiska ögonblick har dalkarlen stigit oss till mötes med armborst för öga för att freda konungakronan. Men i de stumma seklerna, för gråa att bevaras på historiens blad, gick han allena i by. Här sådde han ärvd teg. Här byggde han i tystnad sin del av himlen. Här dog han i frid. Det är om honom detta spel vill handla - var han än lever och vandrar i världen.

Vårt spel speglar den tid, då vår Herre ännu vandrade mellan Lima och Svärdsjö i blommig väst och syrtut och Gammel-Jerk smög i libstickstånden bakom härbreknuten. På den tiden tändes ännu häxbålen på bergsknallarna lika förtärande som de onda tungor som tänt dem.

Men under vita kyrkovalv blommade den starka fromheten som saftiga rosor. Från gård till gård vandrade Kurbitsmålaren med herremansskick och penslar i hand. En dag trädde han in under mitt tak, ställde kunten i vrån och sade: Jag skall måla på din vägg ett minne från min ungdom, och allt dalfolkets tro skall jag måla därhos. Och han målade med skälvande gammalmanshand sex tavlor, men över dem skrev han med sirligt krus en rad ur den gamla psalmen:

Then Wäg som upp till Himla bär.

 

Rune Lindström